28.09.2016 20:19
För snart två år sedan (13:e oktober) kraschade livet som jag känt det.
Jag hade då en historia som fru och mor, som sträckte sig 25 år bakåt i tiden.
Jag var navet, centurmet, som alla förlitade sig på.
Under de 25 år jag var gift och fostrade en familj på 7 barn och en man, som alla förlitade sig på mig, visste jag vem jag var.
Min närmaste krets med släkt och vänner öste sina bekymmer över mig. Både rent praktiskt och även som själasörjare.
Den 28:e september för två år sedan fick jag besked om att jag kunde få ett boende.
I ärlighetens namn hade mitt äktenskap kraschat redan för 3 månader sedan vid den tidpunkten.
Men det liv som kretsade runt mig, mitt eget lilla universum, vägrade inse det.
Därför blev det en systemchock för alla när jag den 29:e september meddelade att jag skulle flytta.
Det finns en dikt av Yeats (Irländ'sk poet18-1900-tal) som precist beskriver hur tiden runt och efter detta datum har utspeglat sig.
Den heter "The Second Coming"
Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: somewhere in sands of the desert
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Reel shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again; but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?
Det finns ingen bra översättnig, men den handlar om Anti-Krists Återuppståndelse.
Precis så kände jag mig. Och känner mig fortfarande.
Förra året vid den här tiden levde jag i någon slags villfarelse att allt skulle ordna sig bara "Det Första Året" var avklarat.
Little did I know...
Jag gissar att åtminstone 50% av ni som läser detta är skilda. Statistiskt beräknat.
Kände Ni så här?
EFTER 2 ÅR?
Skulden, skammen tar aldrig slut.
Jaja, livet går av någon anledning vidare och renderar bl a i detta:
Några smakprov från veckan:
Live long and prosper!